Lyssna på sidan Lyssna

Berättelser om "Mitt Arvika"

Med anledning av Arvikas 100-årsjubileum 2011 medverkade skribenter med sina egna versioner av "Mitt Arvika" under jubileumsåret.

Johan Andin: Om alla människor och platser som format mig

Vecka 41

Mitt Arvika ligger ungefär 20 mil bort. Eller tre timmar med ett byte i Hallsberg. När tåget färdas över Värmeln och jag möts av alla skogarna, sjöarna och höjderna överväldigas jag av det skimmer som vilar över det Arvika som både var och är mitt.

Det Arvika jag återvänder till är den underbara naturens och de tillfälliga men ack så goda mötenas Arvika. Det är julotta i Mellbyn med traditionsenligt juldagsfirande på Tomta. Det är mamma och pappas Skoghem och kantarellplockning på hundpromenaden. Det är traktoråkning med mina barn och några enstaka sommarbad vid Kanotis eller Bôttvika. Mitt Arvika är en plats att återvända till några gånger varje år. Den ligger ungefär 20 mil bort. Eller tre timmar med ett byte i Hallsberg.

Men mitt egentliga Arvika ligger betydligt närmare än så – och så oändligt mycket längre bort. Mycket vatten har hunnit rinna både under broarna och i Kattvika och Stadsparken sen jag lämnade översvämningens Arvika för snart ett fullgånget decennium sedan. Samtidigt bor mitt Arvika för alltid i mitt hjärtas minnen. Det är på sätt och vis en värld som var men inte längre är. Det är den trygga och lekfulla barndomens trädkoja och den rusiga ungdomens förvirrade identitetsjakt.

Mitt Arvika är berättelsen om en uppväxt. Om alla människor och platser som formade mig. I detta mina minnens Arvika heter jag fortfarande Jansson, är son till lärarparet Karin och Lars och bror till Magda. Vi går ofta till dovhjortarna på Sågudden. Erikshjälpen är Dottevikshallen Favör - eller i alla fall Vivo – och ska man handla i stan kan man göra det på Dunderhallen, Domus eller den Stjärnhall som idag är Jysk.

Herman och Ola har inte öppnat någon egen butik utan är fortfarande i femårsåldern och jag kommer alltid att gå i klass 5B på Dotteviksskolan. Ferdinand von Malmborg ska fortsätta testköra sina ferdedataprogram på oss och Jan Wettmark drilla oss i rättstavning.

Jag och Erik och Oskar kommer alltid att hålla ihop. Där uppe på Lundellsgärdet finns asfalt och en stenborg. Vi äter plommon och äpplen, rullar oss i gräset och skrattar. På Kvartersgården spelar vi pingis eller brottas i sofforna. I Rylkers lada öppnas nya världar bland gamla kort och historieskildringar. Vi smyger på Gröna jackorna.

Mitt Arvika är ett barn som springer längs stigen över bäcken till Isak för att leka. Stora och lilla Johan – som vi lekte! På vägen hem hörs ett buss på när Kajs och Nisses schäfer släpps lös. Vi springer tills vi stupar vid huggormsstenen! Det här är barnets sorglösa tillvaro. Mitt Arvika är det tacksamma minnet av en lycklig barndom.

Mitt Arvika är också tonen från väckelsens barn och barnbarn. Den som bars av Birgittas numera tystnade röst och som bor i sångerna och psalmerna som ständigt spelas på mammas svarta piano. Det är värmen och kärleken i de små missionshusen på landet och den stora gemenskapen i Missionskyrkan. Mitt Arvika är barnets naiva gudstro: aftonbön vid sängkanten men också de första stapplande stegen till en egen tvivlande tro.

Mitt Arvika är de blånande höjdernas, de glittrande sjöarnas och de milsvida storskogarnas landskap. Här är skogens konung vit och heter Emil, eller Marja. På Glaskogen ylar fortfarande vargen trots att många inte vill det. I Mangskog smyger lokatten omkring, men bara några lätta spårstämplar i nysnön vittnar om dess närvaro. Mitt Arvika är de vilda djurens rike.

Mitt Arvika är solmogna môlter och myggiga myrar. Det är en ravin där skogsfrun blommar och kantarellerna glimmar gula. I mitt Arvika sover jag och pappa ute under aprilnätterna för att vakna till bubblande orrspel på myrarna bortanför Nols gamla hälsokälla eller fräsande tjäderlek i Finnebäcks gammelskog. Med åren lär man att ta vara på sådana platser och bevara dem djupt i sitt inre.

Mitt Arvika är rackenblått. Det är en slåtteräng vid Fallet där flodénduvor kurrar i kapp med lergökarnas ko-ko. I skogsbrynet leker Urpo Granaths björnar med Kaj Stuart Becks och Björn Lindbergs fantasifoster. Jag tar en klunk ur en av Myrmannens förtrollade bägare och ljuvt smakar den dryck som genom alla dessa konstnärssjälars verk öppnar vägar till andra världar. Mitt Arvika är konstnärernas hem där alla är original och ingen kopia.

Mitt Arvika är Rex Stuart-Becks strandade skepp i Jösseforsviken. På andra sidan seglar drömmens skepp på det stora havet av längtans blåa blommor i Bergsklätts lövskogar. Ut mot oceanerna bärs deras trånad efter den stora världen på grönsångarens svirrande toner och pilgrimsfalkens vingar. Från Arvika når man hela världen.

Men mitt Arvika är framförallt en inbjudande gemenskap där alla är välkomna. Hemma på Skoghem står dörren öppen för trötta livsvandrare. Där finner Ingesundsstudenter år efter år en fristad och i lägenheten i Metkroken skapar mamma nya möjligheter för människor som livet farit fram hårt med. På kolonilotterna hälsar vi på hos Muhammed och äter dolma tillsammans. I mitt Arvika står många dörrar och många hem öppna. Min innersta bön och förhoppning är att det är så mitt Arvika ska förbli.

Johan Andin, 30-årig tvåbarns far, teolog och lärarstudent, bor i kollektiv i Örebro men är för alltid präglad av Jösse härad.


Peter Lenken: Staden som inte blev stor

Vecka 40

Jag växte upp i Arvika på 1950-talet. Det var en tid med obegränsad framtidstro. Allting skulle bli större, modernare, bättre och enklare.

Det var rymddräkternas, de amerikanska bilarnas och burkjuicens tid. Televisionsapparaterna ersatte de stora radiogrammofonmöblerna. Cigarettrökning var, om inte direkt hälsosamt så åtminstone avkopplande. Det luktade eter hos skolsköterskan och avgaser på Kyrkogatan.

En mjölkaffär som sålde grädde i mått fanns fortfarande kvar på Hantverksgatan, precis så länge att jag fick tillfälle att minnas den. Jag minns till och med nummerlapparna i brun papp som hängde på väggen. På Owes livs i hörnet Storgatan-Hamngatan köpte man mjölk i enliters glasflaskor. När de bruna flaskorna kom tyckte man att det var väldigt modernt. Men tetrapacken väntade runt hörnet.
Varje vår var det översvämning i stadsparken, fast ingen pratade om växthuseffekten.

Många av den tidens ljud är nu borta: bilarnas snökedjor vintertid, skramlet från drickabilarna, sjungande telefontrådar längs grusiga landsvägar, klackjärn mot stentrottoarer, skrivmaskinsknatter på kontoren och kaffekokarpip.

När jag då tänkte på framtiden tog jag för givet att Arvika skulle befinna sig i en ständig tillväxt och vara en miljonstad när jag blev vuxen. En halvmiljonstad åtminstone. Höga hus skulle omge hela Kyrkviken och över Västra sund kunde man se den stora och vältrafikerade hängbron. Den liknade Golden Gate.

Alla skulle ha gott om pengar och äga flotta futuristiska bilar och det räckte med att äta ett piller så var man mätt resten av dagen. Månen skulle vara befolkad. Kanske inte med så många men åtminstone lika många som bodde i Mötterud.

Det var en tid av ha-begär. Man ville ha nya saker. Det gick att köpa sig lycka, tillfällig förstås men om och om igen köpte man lyckan.

Min bäste vän Anders hade en brandgul Bambinocykel med handbroms. Med den körde han ner i Kattviken på ankdammssidan och höll på att drunkna. Men jag visade stor sinnesnärvaro och lyckades efter visst kämpande rädda cykeln.
En mörk skugga föll över mig. Det var den väldige Hästen som, antagligen med stor möda, rest sig från parkbänken. Han drog upp den genomvåte Anders.

Jag bodde fortfarande kvar i Arvika när jag insåg att framtiden inte alls skulle se sådan ut som jag hade tänkt mig den. Antagligen hade jag läst för många Teknikens värld och stått för länge i höstmörkret och spanat efter ljuset från en Sputnik.

Framtiden blev något annat. Ingen snabb befolkningsexpansion; köttbullar och fattiga riddare tillagades fortfarande; bensinen kostade nu ofattbara en krona litern.

Och jag kom in på maskinteknisk linje på gymnasiet just i samma ögonblick som jag insåg att alla inte behövde bli ingenjörer. Räknestickan var begränsad. Den kunde inte mäta upp ett liv med bokstäver.

När jag idag står och spanar ut över Kyrkviken ser den ungefär ut som när jag var barn. Inga höghus längs stränderna och ingen Golden Gate-bro över sundet. Kanske något fler villor åt Dottevikshållet, annars mest skog nu som då.

På ytan är Arvika sig ganska lik. Bilarna kör runt, vattnet i Kyrkviken rör sig fram och tillbaka, tågen kommer och går, jössehäringarna hänger i trapetsen och ser världen upp och ner. Tiden står still som den alltid gjort. Hästen är borta. Men skuggan är kvar.
Varken stan eller jag blev stor.

Peter Lenken
Född 1949 i Arvika, bor numera i Alingsås. Arbetar som krönikör på Göteborgs-Postens nyhetsredaktion. Har skrivit flera böcker, den senaste är romanen Skymningsglöden om Rackstadkolonin.


Kajsa Sundström Van Zeveren: Som en liten ask

Vecka 35

Vad är det som efter 20 år i Belgien får mig att säga hem till Arvika? Jag är helt klart vad man kallar utvandrad och har bott halva mitt liv i Belgien, men Arvika är fortfarande hemma, också.

Mitt Arvika är så mycket. Allra mest är det min familj. De som finns och de som fanns.
Mina far- och morföräldrar var innerstadsbor, i alla fall på äldre dagar, och kunde mycket om kommunen. Om hus, om folk, om stans historia. Det var roligt att höra, ibland lite tröttsamt och tjatigt, men roligt. Nu saknar jag det. Jag saknar dem.

Arvika är även barndomsvänner, som jag oftast träffar i Arvika. Vi återkommer alltid, nästan alla. Det är helt otroligt.
Får väl lov att erkänna att mina Arvikabesök ofta är begränsade till Rackstad, med få nedslag i Arvika innerstad. Men visst görs även turer till platser som Rackstadmuseet, Bytorp, Mötterud, Humlekil, Sälboda, Långvak… Man är ju resvan.

Skoltiden i Arvika var toppen, men oj vad långt bak i minnet jag får söka. Och frågor dyker upp.  -Åkte jag Taxi till och från lekis i Dragspelet i ett helt år? Jösses vilken service. -Kom verkligen fluortanten till skolan varje vecka? Gick vi till badhuset från Gateskolan vid 8 års ålder? Är inte det flera mil?...

För mig är Arvika som en liten ask. En liten ask i vilken man finner allt man behöver. Vackert! Nära! Inga bilköer och till allt tar det bara 10 minuter. En liten stad med riktig stadskänsla. En liten stad som lever.
Numera är det förstås ett semesterställe för mig vilket kanske inte ger en rättvis bild.
Men jag har faktiskt, på senare år, varit på en Arvikafestival, sett Arvika damfotboll spela match samt deltagit på OK Jösses träningsorienteringar.

I Arvika blir jag oerhört nostalgisk. Det finns platser som framkallar det extra mycket. Slalombacken är ett sådant ställe. Hur många timmar har jag inte spenderat där? Allt från träningspass, där jag visst böjde på knäna, och sjöng mellan portarna under tävling, till att man gjorde vad man kunde för att få dela bygelliften med den man var kär i. För att inte tala om den vidunderliga utsikten från backens topp.

För mig är också Arvika väldigt mycket de små sakerna: springa midsommarbanan med någon, ta ett par åk i Rackstadbacken, ta en apelsin i bastun på badhuset, eller i solen på Byamôssera.

Att gå på Arvikas gator inger en mycket märklig känsla. En trygghet men också en känsla av att tiden stått stilla. Gamla minnen kommer upp. Att här kan man vara säker att finna det som fanns. Nordells, musikskolan, Fågelmannen, Expert, bokhandeln…
Men också, lyckligtvis, det nya; SPA på Statt, Lindex och Olssons brygga…

Många här frågar mig;Men längtar du inte tillbaka? Längtar du inte till all den där naturen du pratar om så?
Nja, som sagt, det känns som Mitt Arvika alltid finns där, som i en liten ask. Det är inte så långt bort. Men visst, kanske blir det ett litet sommarhus i Arvika inom en inte alltför avlägsen framtid.

Om Kajsa Sundström Van Zeveren
Har rötterna i Rackstad, men bor och arbetar i Bryssel sedan 1990. Arbetar för Arvika och Västsverige i organisationen West Sweden. Var Arvikaambassadör 2003-2005.


Håkan Engvall: Här vill jag bo tills jag självdör...

Vecka 27

Mitt Arvika börjar vid Prästängen. Där jag allt som oftast vaknar på morgnarna. I ett av tre höghus, som de kallas. Sex våningar höga, blir de till höghus i en småstad. Bostadsbolaget har medvetet samlat sina trevligaste hyresgäster på Prästängen, med mig som enda undantag. Alla döljer sina eventuella smärtor bakom ett leende. Utom jag, som grimaserar och knarrar med knäna.

Här bor människor med allehanda ursprung. Mitt tak är golv för mina Serbienfödda grannar och vägg i vägg bor en familj som kommit från Colombia. Alla kan de vittna om verkligheter som svenska infödingar varit förskonade från.

Dessa människor kommer att tillföra framtida Arvika, inte bara arbetskraft, utan även mänsklig visdom.

På vinterhalvåret tar jag ofta bussen in till Palmviken, sommaren åker jag moped. Bussförarna är som Prästängsborna till sinnelaget. Till ursprunget också: omväxlande kör en dansk, holländare eller stockholmare, stundom även någon jössehäring. Jag som bott 20 år i Karlstad kommer på mig själv att göra jämförelser mellan boplatserna och dess människor. Då begriper jag inte varför jag bodde där så länge?

Kliver jag av bussen eller parkerar mopeden i Palmviken, så står jag mestadels inför tre mål: Konsum, Biblioteket eller Systembolaget. Ja, förfasas ej, nån alkoholpropaganda är inte att räkna med från mig, därtill är jag alltför väl bekant med de lokala skadeoffren.

De är mina systrar och bröder och vi kramar om varann utanför Systemet, där jag står med veckans Proletären. Där träffar jag fler klasskamrater, de utförsäkrade och FAS-treorna.

Vad värre utanförskap kan man drabbas av än att bli fråntagen sina existensmöjligheter och därmed sitt människovärde? Och detta av våra folkvalda politiker. Var de inte deprimerade förut, så är de det nu, de utstötta.

Medan de skyldiga, som jag också skymtar då och då på stans gator, men knappast pratar med längre, ser ut att sova gott på nätterna. Med dem har jag inget släktskap och föraktet oss emellan är ömsesidigt.

Från Systemet är Kyrkogatan trevligare att gå än Storgatan. Kyrkogatan leder dessutom rakt i famnen på Biblioteket. Där har stora förändringar skett. När man lånar böcker ska man registrera dem i en avläsningsapparat, som dock mest är en – apparat. Ibland läser den av, ibland inte och då går larmet vid entrén, när man försöker lämna lokalerna med böckerna i kassen.

Antagligen är denna uppfinning manipulerad av personalen för att rädda kvar så många böcker som möjligt. För när man lämnar tillbaka låneböckerna ska man stoppa dem i Bokslukaren som tuggar sönder dem till pappersmassa! Böcker behövs inte längre, sen alla blivit författare på nätet: envar sin egen bloggare!

Hursomhelst frigör det nya lånesystemet stora ytor på Biblioteket, som nu liknar en vänthall i ett stationshus som tågen inte längre stannar vid.

Kanske Galleri 39:an kan få större lokaler? Den lilla konsthallen i Bibliotekshuset ställer ut allehanda konst av mindre namnkunniga konstnärer. En fristad för folkets kultur, i kontrast till det elitistiska Rackstadmuséet.

Som stad är Arvika hundra år, men för mig är stan bara tretton. Dess arkitektur och historia är således inte min specialitet. Men där har stan sin mäster i Jan Sandström, prototypen för en äkta jössehäring.

Kommer man hit som utrangerad lönearbetare i 55-årsåldern, så engagerar tyvärr inte lokalpolitiken så mycket. Vilket är dumt, för jag närmar mig ett farligt stadium, det vårdnadskrävande. Helst vill jag som de flesta dö knall och fall. Att komma i äldrevård är att hamna i husarrest resten av livet, ingen personal har tid gå ut med en.

Några år till kan jag dock traska Arvikas gator och delta i stans begivenheter.

Varje sommar genomförs två festivaler i Arvika. Hamnfestivalen för främlingsvänlighet, när skolavslutningarna är. Och så den riksbekanta Arvikafestivalen i juli. Båda dessa fester deltar jag i. På ett hörn.

Alla gamla gubbar gillar Festivalen, då samlas vi i gatuhörnen och ser oss omkring. Flickorna som kommer till festen klär sig alla i svart. I den mån de klär sig alls. Och snålvattnet rinner ur mungiporna på gubbarna. Flickorna bligar tillbaka på oss med viss vämjelse.

Infödingarna själva, påstår att det jössehärska kynnet är något alldeles särskilt. Jag tror jag kommit på hur det uttrycker sig.

Mitt på Torget har man placerat en blottare. Han doppades i tjära och rullades i fjädrar innan han statyerades på Torget, allom till varnagel. Detta bisarra monument är det första som möter folk som eventuellt stiger av tåget i Arvika.

På vintern tillkommer ännu en företeelse som bara är möjlig i Arvika. Man anlägger en konstfrusen isbana på torget nedanför blottaren. Detta fast staden ligger vid kanten av den riksbekant vattenrika Glafsfjorden, på vilken man skulle kunna hålla kvadratkilometrar med naturis upplogade!

Detta blev en vardagsgrå betraktelse, men roligare än så är inte mitt Arvika. Och det var ju det jag skulle beskriva, dessutom så subjektivt som möjligt.

Här vill jag bo tills jag självdör och askan av mig ska spridas nånstans norr om Sälboda, till fromma för sipporna på marken.

För om det inte framgick ovan, så ska jag säga, att jag trivs bland dessa märkliga patrioter i Jössehärsskogarna, som omsluter även oss utbölingar av olika fason och nationalitet i sin gemenskap.

Håkan Engvall
född i en annan småstad,
Ulricehamn, där
idyllen är en lika tunn fernissa
som i Arvika och
annorstädes. Mångårig
erfarenhet av arkiv-,
lönebidrags- och beredskapsarbete, varför
det blivit lätt att välja sida och politisk färg.
Antiimperialist och vegetarian


Kenneth Arvikson (Högberg): Mitt (barndoms) Arvika

Vecka 21

För mig är tiden i Arvika en "nostalgitripp", längs "Minnenas alle' ", från barndoms och tidiga uppväxtår, på Agneteberg med omnejd.

Mina första minnen är från tiden då vi, familjen Högberg (sex personer), flyttade från torftig trångbodd stuga på Rosendal, till "himmelriket" i den moderna trerummaren i Riksbyggelängan på Sävsjövägen, nära granne med Agnetebergskolan. Detta "nådens år" 1950 (jag var tre), kom att innebära möten med nya människor och miljöer, i den " nybyggaranda" som närmast rådde, då vi tog plats i vårt nya fina hem på Sävsjövägen.

På så vis fanns många gemensamma nämnare, som underlättade för framtida umgänge grannar emellan. På den tiden gick det att lämna lägenheten olåst, utan problem. Det säger en del om de värderingar, de flesta människor delade.

Nyfiken på allt det nya, och ivrig att " upptäcka världen, " tultade" jag omkring med kamraterna bland sandlådor, gungor och klätterställningar. Jag var duktig på att slita ut byxbakar, strumpor och vantar, så mamma hade inga fritidsproblem, flitig som hon var bakom "Singern".
Mormor Anna och morfar Daniel (sadelmakaren), tog alltid emot med öppna armar, i huset på Vinkelvägen. Där rådde ett stilla lugn, i en generös atmosfär, präglad av mormors kärleksfulla mjukhet, och morfars pliriga gemyt. Hans alltid välpressade yttre (om så i blåställ) var typiskt, likväl som att hans nyrakade nuna alltid doftade karaktäristiskt, av Aqua Vera.

Åren gick och livet på Agneteberg likaså. Skolåldern närmade sig, och man fantiserade om detta stora steg och hur det skulle vara, den dagen man klev in i klassrummet första gången. Agnetebergskolans låg- och mellanstadieår väntade.

Så kom den stora dagen, då man "välpolerad" och vattenkammad, med brun galonportfölj i näven klev in i klassrummet, och mötte en ny värld. Spännande och skrämmande på samma gång. Hur skulle det bli? Hur skulle man klara  omställningen från ett, "fri-som-en-fågel-liv" till den inrutade instängdheten i ett klassrum?
Efter ett händelserikt första inskolningsår, tågade skolklass efter skolklass äntligen uti "friheten" till tonerna av, "Den blomstertid nu kommer...". Innan man riktigt skildes från kamraterna, för sköna dagar i sommarstugan vid Glafsfjorden, hann vi med att uppleva några spännande dagar på och kring Agneteberg.

"Nästgårds" vid Sävsjökanalen låg Kyrkebyns gård, en lantbruksegendom där tre åldriga syskon levde och bedrev jordbruk med djurhållning. Kor och hästar i all ära, men det var "Sherwoodskogen" som lockade mest, och man ville aldrig gå hem, fast man borde. Vi var ju Robin Hood, Little John och dom andra, helt enkelt!

Vid sidan av dessa äventyr, delade vi även intresset för djur och naturupplevelser, där den torrlagda Sävsjön var särskilt lockande med vidsträckta och stäppliknande grässlätter, och tätbevuxna skogsdungar. Fågellivet kom att bli det som vi ägnade störst intresse. Två kamrater hade varsina äggsamlingar, prydligt inrättade i inglasade och fackindelade träskrin, modell större. Dessa behövde kompletteras, då det fattades ett antal arter. Vig och orädd som jag var, innebar klättringar till höjder kring femton-tjugo meter inga bekymmer. Det var istället en härligt kittlande upplevelse, som dessutom belönades med tjugofem öre per ägg.

Det var aldrig fråga om boplundringar, och vi var införstådda med att inte rubba den naturliga balansen. Detta var vi överens om, och noga med att efterleva. Vi lärde oss mycket av våra gemensamma erfarenheter, och utvecklade en värdefull kännedom om naturen och fågellivet i allmänhet, och det vid Sävsjön i synnerhet.

Året var 1960, då Arvikaborna "gick man ur huse", för att på nära håll bevittna den omfattande storbrand, som brutit ut i Arvika Verkens industrifastighet. Några kamrater och jag, var ute på en rundvandring, när vi upptäckte det ovanligt starka ljusskenet över sta'n. Vi insåg omgående att det inte kunde vara vilken lägereld som helst. Det här måste vi vara med om, så klart.

Med ungdomlig entusiasm kastade vi oss in i hetluften, bokstavligt talat. Plötsligt fann vi oss själva medverkande i en evakuering av Hemvärnets tygförråd, beläget i den del av fastigheten dit de värsta lågorna ännu inte nått. Det var högsta prioritet att evakuera den skarpa ammunition som fanns där inne, Katastrofen var mycket nära, men kunde undvikas tack vare en gedigen frivilliginsats, med fara för liv och lem. Detta hade dock ingen person i ansvarsställning någon koll på, vilket man i och för sig kan ha en viss förståelse för i sammanhanget. För egen del blev jag sjuk av den giftiga röken. Dr. Seimar ställde diagnosen, med en allvarlig uppsyn, när jag berättade vad jag varit med om. "Rökförgiftning är allvarligt, min gosse". Vila och frisk luft, löd ordinationen, kort och gott.

1961 gjorde en kamrat och jag ett intressant fynd vid Sävsjökanalen. En inskription i ett stenblock avslöjade att kanalen invigdes 1911, alltså femtio år sedan. Detta ansåg vi borde uppmärksammas, varför vi begav oss till AN:s redaktion i Hultabacken, och fick prata med Gunnar Olsson om saken. Han tog oss med i sin reportagebil, fotograferade och noterade "scoopet", vilket publicerades i nästkommade nummer av AN.

Kort tid efterhögstadiets sista skolavslutning 1963, sökte en kompis och jag anställning vid postverket. Utan vidare planer att fortsätta plugga, skoltrötta som vi var. Vi fick anställning eftergodkänt testresultat, och erbjöds jobb i Stockholmsförorten Farsta, med inkvartering i delat hyresrum á 125 kr./ per person. Vi accepterade, och efter nödvändiga förberedelser och avsked av nära och kära, stod vi så på järnvägsperrongen och inväntade Stockholmståget. Med en alldeles för tung resväska i ena näven och en "John Silver" (utan filter) i den andra, kände vi oss redo för " det stora äventyret."

Två, vid det tillfället, inte så kaxiga sextonåringar var på väg mot, ja vad var det som väntade oss där bortalångt hemifrån, i "storstadsdjungeln?"
Nu var det upp till bevis. Hur skulle den hemvävda kaxigheten stå sig i storstaden?
Skulle det visa sig att livet i storsta'n inte passade oss? Att hemlängtan blev för svår, helt enkelt?  Jag är kvar, fortfarande, sedan den där gången tåget tog oss hit.

Arvika "följer" mig, och jag följer min barndomsstad, alltid. Som en "kärleksförklaring", har jag därför valt ett, kanhända något egensinnigt sätt att tydliggöra detta, som den äkta Arvikason jag känner mig som.
"Det förflutna är aldrig frånvarande, det är bara en annan form av närvaro". (Dee Brown).


Göran Bryntesson: Mett Arvika

Vecka 16
Det här ä en vers om Arvika sta,
en sta som jag töcker ä väldit bra.
Den ä på nô vis jämt lagom stor,
å dä ä trevlit fôlk som här bor.
Stan ligger på en fin plass på jola,
där hemmel ä blå, å skiner gär sola.
Fôlk ä vanlige, inte nô tegjorde,
ä i käften ä di välsmorde.
Di har lätt te å sie lustige saker,
även om di iblann ett åanne försaker,
tå dä som di sagt att di skä gäre,
iblann hänner dä allt, att dä får väre.
Men dä ä rart hôlls dä ä,
dä går bra ända,
å tänk ja tror jämt likebra,
om inte allt ä se fyrkantit svenskt,
utta lite mer halvnorskt, västvärmländskt.
Stan ligger som e pärle ve Fjorn,
å den vackre naturn kryper ända inpån,
en kan gå i skogen, enkan jage, en kan feske,
dä ä tocke som hôller fôlk freske.
Å går en te tôrge, da råkeren fôlk en känner,
ja Arvika ä fullt tå vänner,
å tå spelmän å tå konstnärer,
å di som ä styve här blir ingre kärvûrne kärer,
mä tockre fasoner ä dä ingen idé en sä besvärer.
Här ä en som en ä, å dämmä jämt,
å blir då tongsamt, da vrir vi ihop ett skämt.
Å för att inte di skä drûnkne som bor sö över,
lätter vi ibland Fjorn få svämme över.


Lasse Hägglund: Arvikas alla möten

Vecka 15

Väl preparerade spår, solen skiner, klisterföre och varm saft i termosen. På Prästtängen, golfbanan, Kyrkviken, Byamossarna, Vassvika. Vackra platser där solen kommer åt efter en mörk vinter. Där man vänder ansiktet mot den blå himlen och bokstavligen lapar sol. Där man glömmer sin ålder och knät som knakar och förvandlas till något yngre, starkare och vackrare. Där man inte kan sluta le.

På prästängen har det varit fantastiskt i vinter. Ungefär som Holmenkollen. Någon god människa som heter Leif har hela vintern byggt ett paradis.
Dubbla spår, skatingbana, skridskobana på tjärnet. Allt fixat av en person som jag inte vet vem det är men som får alla man möter i spåret att glittra med ögonen.

Så är det på många ställen i Arvika. Skidspår och skridskovägar som privatpersoner fixar till som på Kyrkviken, Prästängen och Byamossarna. Eller föreningar. Vårt museum – Rackstadmuseét, Sveriges svar på Skagenmuseét byggdes av en förening.

Tennishallen byggde vi för många år sedan. Vassvika, Festivalen, och tusen andra saker. Hela tiden.
Så bygger tillsammans den stad vi lever i. I möten med andra.

Vårt sätt se på varandra, hur vi pratar med varandra, umgås och gör saker tillsammans skapar det som är Arvika.
Arvika är inte färdigt. Arvika är hela tiden på väg. Vart bestämmer vi tillsammans. Det går åt pipsvängen ibland. Det gör det överallt. Hur vi tar hand om det som inte fungerar visar mer än något annat vilka vi är.

När jag flyttade hit 1977 hade jag aldrig varit i Arvika. Jag tror det var naturen och kulturen som lockade. Ingesund, Arvika kulturcafé, den lilla mysiga staden. Det är det nog fortfarande, men ännu viktigare är förstås alla möten.
Blickar, kommentarer, pratstunder, hejanden med människor som man tycker om. Små saker som skapar en känsla av att man trots att man är inte är född och uppvuxen här ändå på något sätt hör hemma här – i Arvika.

Om Lasse Hägglund
Utbildningsansvarig vid Arvika Näringslivscentrum i Tobaken samt friluftsentusiast


Robert Kangas: Det finns där och det pumpar och lever

Vecka 14

Inte för att jag direkt bryr mig om vad som händer på stan längre men när jag ändå är ute och åker kan jag lika gärna dra ett varv för att kolla in läget. Att det inte är som förr när det begav sig och jag var ung och het i den här hålan, det har jag vetat länge och inte vill jag väl direkt ha det som det var då heller.

Åren har ju gått och det är annat som far genom huvudet än att hänga på stan och jag behöver inte köra många meter för att inse att jag inte direkt saknar den tiden heller. Allt är så förändrat nu med gator som är enkelriktade åt vart enda håll det går att rikta en gata enkelt så man är tvungen att trixa sig fram på tvärs längs smågator för att alls komma någonstans istället för att dra Kyrkogatan fram genom folkvimlet som förr och sen ta Storgatan tillbaka genom tomheten.

Då flämtade den här stan om kvällarna och drog hit högar av unga från landet omkring som på jakt efter någon att lägga sig ner och börja dö med brände gummi längs gatorna här och det var här jag också hamnade efter sexan.
Tre år på Solbergaskolan skulle avverkas, vilken i huvudsak bara lyckades bekräfta och dra två streck under det som i sex år tidigare hade tutats i många av oss bonnungar, att vi var obildbara oförmågor som gjorde klokast i att inte hysa några större förväntningar på livet.

Det var jag väl heller inte tänkt att göra men ett kort hugg som snickarlärling i en dypöl ute på ett villabygge där jag stod i survinden och rensade bräder som använts till gjutformar tänkte jag om, dängde hammaren i väggen och klev ur blåstället.

Det blev en tur till en skola i Hunnebostrand och sen tillbaka för diverse jobb, lya på Nordgatan, körkort och gummibrännande, Sporthallen, Kockis och till slut Ingesunds folkhögskola där allt jag dittills visste om studier ställdes på ända. Plötsligt var det roligt att studera och till skillnad mot innan fastnade det till och med lite av det där uppe där sånt som studier är ämnade att ge ska fastna.

Det var omtumlande och i ett infall som jag inte vet varifrån det kom eftersom jag knappast hade läst någonting alls innan valde jag att läsa ämnet litteratur och upptäckte den gruva jag fortfarande öser ur. Men världen bortanför denna lilla håla vid Kyrkviken lockade mig som många andra unga och något år efter Ingesund insåg jag att stan hade gett mig vad jag trodde den hade att ge och drog ner till Göteborg.

Föga anade jag då de djupa spår denna trakt hade ristat i mig och som gång på gång fått mig att återvända, inte bara för att hälsa på släkt och vänner utan också för att hämta kraft och inspiration till det som nu är mitt liv. Det är som att jag av och till måste dit för att tanka bränsle att fortsätta min resa bortanför allt detta med så jag inte får soppatorsk och blir sittande att glo in i väggen framför mig.

Och det händer alltid något med mig när jag närmar mig, allra helst via lokaltåget från Kil. Det är något med människorna, hur de ser ut och hur det pratar, med husen som glimmar förbi och skogen, vattendragen och ödsligheten. Det kryper så märkligt nära att det till och med tränger in under huden och börjar krama runt hjärtat så jag blir mildstämd i sinnet och jag vet inte...

Någon skulle kanske kalla det kärlek, någon sorts kärlek, men jag vet inte... Ärligt talat, jag vet inte vad det är men det finns där. Det pumpar och lever.

Om Robert Kangas
Författare med rötter i östra Brunskog, har publicerat nio romaner och en novellsamling för vilka han erhållit ett antal priser och utmärkelser som bland annat Aftonbladets litteraturpris, Albert Bonniers pris till unga författare, kulturföreningen Gnistans litteraturpris och landsbygdens författarstipendium.


Lasse Anrell: Arvika har alltid varit Det Stora Äventyret

Vecka 13

Det här är bilden av Arvika för mig. Det här är bilden av Det Stora Äventyret.

Två små tjejer - Agnes och Anna Livia, sex och fyra år, springer uppför en mjuk gräsgång mot det gamla undantaget där gubbarna satt på höstarna och lagade nät och där numera sådana som jag bor.
Jag tycker det ser ut som om de springer in i ett sagolandskap. In i en skog av körsbärsträd, nypon och mjukt gräs och bakom buskarna, där vid krönet, finns ett ofattbart outforskat landskap fullt av alla möjligheter.
Stegen är så lätta att de är några centimeter över marken. Hela tiden. Dag efter dag. In i Det Stora Äventyret.

Äventyret kan vara en ko som står där och stirrar, ett får som tittar i timtals, helt orörligt, på en, en räv som springer bort i raka längder eller en varg som försvinner fortare än man hunnit se honom.Eller en panka som nappar när man metar. Arvika har alltid varit Det Stora Äventyret för mig.

Från att vi kom dit när jag var ett år. Det var på somrarna. Vi kom till ett underbart förfall hos min mammas gamla morbröder. Mamma fick rensa upp ett kök där allt hunnit växa igen under vinter och vår, vrån där de spottade, pottorna där de pinkade, köket där de kunde sitta i timmar utan att säga ett ord.

Ner till sjön där tjärekan låg och doftade till kräftfisket i Kvarnbäcken med Bengt i Gammelstuga till Brunskog och till "Värmlänningarna" som grep mig så djupt att jag för första och enda gången under hela min skoltid fick en femma på en uppsats för att jag skrev precis som det var.
Varenda uppsats i övrigt, år efter år, fick betyget etta med tillägget "Missuppfattning av ämnet".

När jag skrev om Gammelvala skrev läraren ett tillägg. "Tack!". Det frigjorde hela mig. Jag blev sedd. Sen dess har jag skrivit 30 böcker. Sen dess har jag aldrig missuppfattat ett ämne... (nåja, nästan inget).

Det Stora Äventyret. Norgeresorna. Magnor. Lökken. Margarin, socker, mjöl. Smugglingen, darrande hemresa med ett margarinpaket för mycket. Skräcken i tullen.

Det Stora Äventyret. Nu är det mina småtjejer som lever det. Barnbarn. Sommar efter sommar. Precis som jag.
Det präglar en för livet. Det går aldrig över. Precis som det inte får...

Om Lasse Anrell
Journalist vid Aftonbladet, författare, Arvikaambassadör och pelargonieexpert.


Jessica Stuart Beck : Mitt Arvika

Vecka 12

Teckning av Arvika

Jessica Stuart Beck är konstnär och barnmorska i Arvika.

Stefan Hector: Sågudden är Arvikas "pärla"

Vecka 11

Arvika, pärlan vid Glafsfjorden, Arvika ”Staden i mitt hjärta”, Arvika ”i hela mitt liv”. Rubrikerna kan bli många i sånt här sammanhang.

Ett Arvikaliv som rört sig kring läroverket med Katedralen, Centralskolan, Agneteberg, Taserud och ”Greven”. Dryga 60 år har passerat, utomordentligt härliga Arvikaår, visserligen med lite blandat innehåll men för det mesta med ett härligt innehåll. Gräset är inte grönare på andra sidan.

Arvika 100 år? Nej! Arvika 200 år? Nej! Snarare Arvika sedan åtminstone 1354 med namnet Aruikum, ja till och med ännu äldre, ända från 1225 med Håkon Håkonssons berömda krigståg i våra trakter.

Med andra ord Arvika är gammalt som bara den. Även om det naturligtvis handlar om lite olika Arvika i olika tider, både till namnet och storleken. Många skrönor om namnet med lite allvar, precis som en äkta Jössehäring.

Vem minns inte Högre allmänna Läroverket som det kom att heta så småningom med realskola och gymnasium, med för min del start i slutet av 1940-talet?

Vem minns inte lärarkåren med fruktade rektorn Inglander i spetsen, med sympatiske och kultiverade lektor Bernesjö, med gymnastikdirektör Erik Lysholm, ännu mer fruktad  m fl. m fl.

Mittemellan dessa båda lärosäten, den klassiska Tengbom-Trefaldighetskyrkan, som ”skapar en triangel” med de välbekanta Arvika -byggnaderna med silhuetter som kan skådas från ”alla håll och kanter” i staden.

Men inte bara byggnader utan även vatten i och omkring ”den enda stad i Sverige som ligger vid en fjord” och dessutom ”har Sveriges innersta hamn”. Uttrycken skapade av den verklige Arvikakåsören Bengt Hallgren.
Här nere har vi också den verkliga pärlan i staden, nämligen engelsmannen Greys Sågudden efter sågen på udden. Vilken stad av Arvikas storlek kan visa upp en sådan oas? Där finns ”allt” i ett nötskal. Kulturbyggnader av olika slag, frodig växtlighet, museer, promenadstigar och en cykelväg rakt igenom. Ett Central Park i miniatyr.

Ett litet Agnetebergsbesök också, till Axel Hjalmar Edgrens herrgård byggd 1803, omtalad på många vis bl a för Christina Lagerlöfs visa ”Månen vandrar”, för alla prostar Lagerlöf som bott här, för Valdemar Dahlgrens Folkliga Musikskola och för Reidar Nordenbergs ”Lönnträdet”.

Men minst känd men på sätt och vis ändå kanske mest känd är hon, Agneta Troili, hustru till Erland Lagerlöf. Så förstår vi varifrån Agneteberg fått sitt namn. Edgrensgatan ligger ”på sin plats” idag och påminner oss om herrgårdsfamiljen Edgrens tidevarv.

Sedan har vi Taserud, bröderna Erikssons Taserud med Oppstuhage, med Rackstadmuséet och med gamla Kungsvägen i centrum och Elis förstås. Ett Rackstadmuseum som Per-Inge Fridlund ”räddade kvar” på ”rätt” plats.
Slutstationen blir Rudolf Adlersparres ”Grevgården”, som idag har ersatts av Lennart Johanssons fastighet ”Greven”. Tänka sig att ”kungstörtaren” Georg Adlersparre lever kvar i västra Värmland inte bara genom sin minnessten vid Sofielund utanför Åmotfors, utan även genom sin son löjtnant Rudolfs gamla fastighet ”Grevgården”, som i nutid fått ge namn åt kvarteret ”Greven” med sin ”Grevinna”.

Där ligger de idag dessa imponerande byggnader granne med den utomordentligt välskötta stadsparken med sin pergola, sina planteringar, välansade rabatter, krattade grusgångar och granne med Kattviken som blivit ”levande” genom sin höga fontän och sina hemtrevliga ”vattenljus” intill svan- och ankdammen.
Det är bara att hoppas att ”mitt Arvika” får förbli mitt Arvika.


Karin Wallmander: Jag älskar faktiskt Arvika

Vecka 10

– Arvika, det är väl en jävla håla i alla fall, sa tjejen på andra sidan bordet.
Orden kändes som ett slag i magen. Det var fyra år sedan. Jag hade nyss flyttat till Stockholm och satt tillsammans med några bekanta och åt lunch. Vi pratade om vår uppväxt och jag hade precis berättat att jag kom från Arvika. Tjejen som uppenbarligen inte tyckte om Arvika fick mig att tystna, men också att fundera över varför jag plötsligt kände så starkt för min uppväxtstad. Jag älskar faktiskt Arvika. Jag älskar Fågelmannen, Mârten, Viksholmen, biblioteket och Taseruds asfalt som skrubbat mina barndomsknän så många gånger. Jag älskar Kyrkvikens skitiga men ack så glittrande vatten, den alltid lika trevliga personalen på Palmviken och doften av syrén när man cyklar genom staden en kylig försommarnatt.

Annat var det när jag var tonåring, då hatade jag Arvika. Jag var en av alla dessa tusentals småstadsungar som längtar långt, långt, långt, så långt bort det bara går att komma. Min bokhylla var full av böcker om jordenruntseglingar. En bok beskrev i detalj hur jag skulle gå till väga för att bygga en liten men stryktålig båt som skulle klara både havsstormar och långa seglatser. Jag kunde den boken utantill. Min dröm var att få segla från hamn till hamn och att aldrig stanna.

I nian fick jag och mina klasskompisar på Kyrkebyskolan svara på en enkätundersökning om vad vi saknade i staden. En fråga var om vi kunde tänka oss att bo kvar i Arvika som vuxna. Jag svarade Nej. På nästa fråga skulle vi motivera skriftligt vad som kunde få oss att stanna. Mitt svar löd Jag stannar om Arvika förvandlas till en livlig storstad med tropiskt klimat vid Stilla havet och om Bryan Ferry flyttar in över Sveders herrekipering. HELT ENKELT INGET KAN FÅ MIG ATT STANNA.

Det är inte förrän långt senare i livet som jag och mina längtande småstadsbröder och systrar förstår att längtan oftast inte har så mycket med den geografiska platsen att göra, utan snarare är ett symtom på en önskan att flytta ifrån sig själv. Att få vara någon annan – en lycklig sate med ett dundrande självförtroende.

Nu har jag flyttat. Jag flyttade vidare och vidare och tillbaka och sedan vidare igen. För tillfället bor jag i Stockholm, arbetar som journalist, har hittat trevligare vänner än den där Arvika-hataren och jag trivs. Visst gör jag väl det. Fast det är inte utan att hon väcks till liv ibland, den där oroliga längtande tonåringen inom mig. Men numera är det inte längre bort hon längtar utan hem – hem till Arvika.


Jan Sandström: Mitt Arvika satsar rejält på skola och utbildning

Vecka 9

Det känns kul och stimulerande att skriva den här spalten så här inför Arvikas 100-årsjubileum som stad. Trots att vi bor i en härlig liten stad på många vis, så känns det ibland lite grann som att det här jubileumet tar sig lite för stora proportioner.

Hundra år, Det finns faktiskt människor som lever idag är drygt hundra år. Det är nittionio år sedan Titanic gick på det katastrofala isberget. Det är nittiosju år sedan första världskriget bröt ut. Mitt Arvika borde väl handla mycket om minnen.

Det är klart att man har samlat på sig en hel del under levnaden, mestadels positiva, men även en del negativa. Men jag tänkte faktiskt inte vara retrospektiv i den här lilla reflektionen utan att istället se lite framåt. Vad jag skulle vilja se i mitt Arvika under den närmaste framtiden.

Först och främst skulle jag vilja att kommunens innevånarantal ökade med 10 000 människor. Hur ska vi lyckas med det. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi gör det förmånligt för industrier att etablera sig här. Då ska det vara seriösa företag och inte sådana som byter vistelseort allt eftersom man kan krama ut några extra kronor ur kommuner eller arbetare.

Jag tror också att det är viktigt att vi underlättar för redan befintliga industrier att växa. Hur vi än ser på det så kommer vi inte ifrån att Arvika kommun står och faller med Arvikaverken.
I mitt Arvika satsas det därför rejält på infrastruktur, i synnerhet järnvägen och det kollektiva bussnätet.

I mitt Arvika satsas det också rejält på skolan och utbildning. Man skär inte ner på våra barn ostraffat hur länge som helst. Det borde till och med korttänkta kommunpolitiker inse.

I mitt Arvika är vi beredda att höja kommunalskatten, länets lägsta med några korvören för att ge ungdomar möjlighet att få en bra utbildning och arbete i sin hemort.

I mitt Arvika är man också beredda på att satsa rejält på kulturen. Då menar jag att göra kultur. Inte de här ändlösa kulturseminarierna där självutnämnda "kulturgöddar" sitter och analyserar och sedan sticker ut hakan lite lagom kaxiga i media. Kommunens medborgare ska vara skapare av kultur, inte passiva kulturkonsumenter.

I mitt Arvika satsas det därför på aktiviteter som Arvikafestivalen, Hôlmenfesten, Kulturnatten osv. Oavsett vad gnällmostrarna tycker så handlar det här om att kreera nya ideér i staden samt att få hundratals unga som annars skulle söka sin lycka på annan ort att stanna och kämpa.

I mitt Arvika försöker vi också att utveckla turismen för fulla muggar. Med den vackra natur som kommunen har och de många fina rötter och traditioner som finns så ska det vara möjligt.

I mitt Arvika bevaras och förhoppningsvis utökas de gröna områdena. Man fäller inte stora, friska träd bara för att det råkar falla löv på en eller två parkerade bilar. På senare år tycks kommunteknik ha drabbats av en närmast euforisk trädfällarglädje. Grönt är skönt.

I mitt Arvika tar man äntligen tag i hamnområdet. Det är nu ett tiotal år sedan oljecisterna försvann tillsammans med Bergquists Skrot. Och man har knapp ännu ens börjat med saneringarna, långt mindre presenterat några färdiga förslag. Det är ett område som Arvika är oerhört lyckligt lottade att vi har. Se till att utnyttja det.

I mitt Arvika satsar vi också rejält på en av kommunens främsta tillgångar när det gäller att få nya impulser till staden, nämligen Ingesunds folkhögskola och Ingesunds Musikhögskola.

Jag är tämligen säker på att de här åtgärderna kan bidra till att göra hundraåringen Arvika till en ännu bättre stad att leva och bo i.


Helena Söderqvist: Mitt Arvika är alltid ett hemma

Vecka 8

Det småsmattrar utanför fönstret. Raketerna är tidiga i dag. Bläddrar förstrött i kvällstidningens nyårskrönika bland Ockelboprins och askmoln. Ett år har gått. Ett till. Ett nytt decennium väntar. Bara jag får bilen bär det av västerut. Hem, typ.

Vill vara med där på torget, höra pratet och skåla för hundraåringen.  Funderar lite över varifrån känslan kommer.  Viljan att vara med. Är det miljön, människorna, minnena, eller allt på en gång? Kan inte riktigt identifiera mitt Arvika, vet bara att det alltid är ett hemma. Fast så klart det finns fler, och utan inbördes rangordning. Ju fler platser som framkallar den där känslan, desto bättre.
Jag vill dit och jag vill vara med. Just i kväll. Nu.

Vid den här tiden för tio år sedan var jag också på väg till torget i Arvika. Då skulle ett nytt millennium firas in. Pojkarna var små och bar facklor i händerna. Snö och sånt var det visst den gången också. Fina minnen. För stunden sitter jag på golvet i min 19-årings spillans nya hem och väntar på bilen. Kartongerna ligger strödda och Ikea-paketen är inte uppackade. Han och tjejen flyttar snart. Här finns önskan om att skapa ett gemensamt hem. Här finns drömmar och framtidstro.

Har på senare år tränat mig i att ta ut all möjlig glädje i förskott.  Eländet får man ta när det kommer, men det roliga kan man faktiskt unna sig att njuta dubbelt av. Och blir det inte så fantastiskt som det var tänkt har man åtminstone varit rejält glad en gång.

Därför sitter jag här och nöjer mig. Fast så klart har jag också predikat sambojuridik – förmodligen för döva öron – och annan vuxentristess som hemförsäkring och brandvarnare. Luther har inte helt släppt taget om mig, om nu någon befarade det.
Det gäller att vara förberedd inför det nya året, och det nya livet.

Men det är iallafall hemtrevligt här i röran. Jag trivs på golvet, med korslagda ben framför datorn. Ljusen brinner och tankarna far. Det där om hemma är viktigt för mig. Den där platsen där miljö, människor och minnen smälter samman, som en mjuk famn, att krypa in i, utan krav, utan föreställningar. Vi behöver ha den. Ett Arvika. Gärna fler.
Fast ett hem kan rymma så mycket annat också. De flesta grymheter mot värnlösa händer där bakom stängda dörrar. I skydd av hemmet. Så är det. Det gäller att se skillnad, att se bakom fasaden och leta efter de fredade platserna där känslan är på riktigt.

Snöyran ger med sig och kölden har släppt. Parkerar vid stadshotellet och går gatan ner. Vi är många. Härligt många. Finner min plats i trängseln framme vid skridskobanan. Så plötsligt en hand i vimlet. Ett vink och ett leende. Så varmt och så välbekant. Kvällen fylls av fler.

Om Helena Söderqvist
Före detta AN-journalist, i dag frilansjournalist i Karlstad samt lärare i journalistik vid Molkoms folkhögskola.


Tommy Kristoffersson: En lagom stad som ger styrka

Vecka 7

Mitt Arvika är unikt och fantastiskt just för att det är alldeles lagom.

I en värld med oändliga möjligheter drivs många av oss, oftast av en brinnande ambition, i en allt snabbare takt mot något som vi förmodar vara det perfekta. Vi underkastar oss självmant en målstyrd livsstil såväl i vårt vardagliga liv som i vår profession.

Vi värderas konstant och mäts i alla möjliga och omöjliga parametrar; vi matas dagligen i mediala forum med uppmaning om att bli bättre, snabbare, starkare, smalare, snyggare, rikare och i slutänden lyckligare. Målmedvetet jobbar vi oförtrutet vidare, hårdare och mer koncentrerat i ett skenande tempo.

Vi fokuserar så hårt på att lyckas att vi knappt hinner tänka på annat än, att lyckas, att lyckas med allt, att lyckas med allt på alla plan, helst på en gång. I den skenande jakten på det perfekta susar omgivningen förbi likt träden utanför fönstret på ett X2000 i full fart. Vår vardag blir som ett ekorrhjul som snurrar allt fortare och fortare i ett tempo där vi inte kan hålla emot och självmant bromsa farten. Några av oss kraschar.

Mitt Arvika ger mig styrka och trygghet att själv bromsa det skenande tåget, att själv ta kontroll över den med krav och måsten till brädden fyllda vardagen innan det är för sent.
Mitt eget alldeles lagoma Arvika.
Att något är lagom kan tyckas vara negativt, att inte riktigt räcka till, att inte nå hela vägen, att på ett sätt vara lite för lite av allting. Men med Mitt Arvika är lagom precis tvärt om. I Mitt Arvika tar ingen eller någonting för mycket plats och utrymme utan här ges det plats åt alla och allt.

I Mitt Arvika finns det förståelse för alla, förståelse för att alla inte är lika. Här finns förmågan att se varje individs styrka i stället för att kritiskt se nedlåtande på de svaga sidorna, vilka vi som bekant alla är beskaffade med. Det ger oss invånare en trygghet i att våga vara annorlunda, att inte misströsta för att vi inte passar in i mallen.

Kanske härstammar den egenskapen från vårt arv i form av det stora kulturella spannet som format vår stad. Sport, konst, litteratur, musik, vagnsbyggnation, snickeri, väveri och motorsport är minsann områden där vi satt historiska avtryck. Dessutom är en trygg och viljestark jössehäring inte sen att ta till humor för att lösa de mest omöjliga och låsta situationer, oftast till sin egen fördel, fast utan att det märks.

I Mitt Arvika är vi bra på det mesta och bäst på det minsta. Vi kallar det mångfald och ser det som en resurs i stället för en begränsning. I Mitt Arvika är vi lagom många för att kunna uppskatta och glädjas åt våra stadsmedlemmars framgångar inom vitt skilda områden.

Vi har kloka politiker som på ett förtjänstfullt sätt representerar sin ideologiska övertygelse, utan att för den delen låta övertygelsen verka negativt på kommunens samarbete över gränserna. Istället ser de till kommuninvånarnas bästa. För våra sinnen har vi allt, en stadskärna full av liv och rörelse, lugnet från ett överväldigande sjösystem och tystnaden från de stora djupa skogarna i en alldeles lagom blandning.

Som förälder i Mitt lagom stora Arvika har jag känt mig trygg med att vi föräldrar hjälps åt att hålla koll på våra barn under uppväxten.

I mitt yrke har jag gjort åtskilliga resor, några med stor förväntan till spännande destinationer, men det är ändå resan hem till Arvika som alltid är den bästa. Resan hem till Mitt Arvika.

Om Tommy Kristoffersson
Ägare till Kristofferson Motorsport, tidigare banracing- och rallycrossförare.


Gunnar Lidén: När Arvika är som bäst - det gemensamma rummet

Vecka 6

Det finns ett litet Arvika i varje storstad, en liten kärna där folk känner varann och umgås på torg och café. Nu bor jag i Plaka i gamla stan i Athen, en miljö som påminner om mitt Arvika med små butiker, tavernor och caféer. Vart jag än går ser jag Akropolis med templet Parthenon som reser sig högt över de låga husen. På de smala gatorna måste jag ständigt se upp för vespor, motorcyklar och bilar som kör mot enkelriktat om det behövs. Det viktiga är att ta sig fram.

En vän sa på våren 1980: -Jag ska flytta från en fin gammal lägenhet på Östra Esplanaden och jag tror att ni skulle passa att bo där. Där fanns flera kakelugnar och gamla skurgolv. Vi tvekade inte när vi bestämde oss. Här ville vi bo och se kastanjerna blomma utanför våra fönster mot Esplanaden.

Inte visste vi då att huset skulle rivas. Kontrakt ville fastighetsägaren inte skriva med oss, och vi skulle helst ut ur huset. Det ville inte vi och inte de hundratals människor som skrev på protestlistor som föreningen Rädda Din Stad drog igång. Husen står kvar än idag, renoverade och moderniserade i en kultur som gör Arvika till den charmiga småstad som många älskar.

Vi tvingades leta efter annan bostad och hade hört att 107:an hade fått ny ägare. Våge Albråten hyrde en ateljé annars var det tomt. Vi frågade om bostad: "jo, det går väl bra, men vi ska bara göra ett badrum först". Att bo i ett barnrikehus har sin speciella charm. Här trängdes fabriksarbetarfamiljerna när huset var nytt. Folket i 107:an höll ihop.

Från hösten 2010 trängs jag med fem miljoner andra i Athen som är en ganska ny och modern stad med en mycket gammal antik kärna. Här arbetar jag och min fru Christina i Svenska Kyrkan som är en mötesplats för både bofasta och turister.

Omkring Akropolis fanns för 2 500 år sedan en högkultur i en tid av välstånd och fred. Det är detta som många turister kommer till Athen för att beundra. Athenarna själva beundrade det klassiska, och för 150 år sedan byggdes Athen ut på norra sidan Akropolis i en nyklassicistisk stil med tydliga inslag från antikens tempel.

Vår jugendstil var också ett sätt att hämta tillbaks det gamla. Många som växte upp i Athen på 40-talet minns hur det revs och byggdes nytt. Athen växte snabbt söderut mot Pireus och den storstad vi ser idag är bara drygt 50 år gammal. På 40-talet fanns det fortfarande gator utan beläggning söder om Akropolis. Mycket av det gamla vackra Athen förstördes under en stor inflyttning där byggmästare såg till att tjäna pengar på att riva och bygga nytt.

Mitt Arvika har lyckats förena det gamla med det nya. Det finns ett torg och några tavernor och ett par konditorier och de nödvändigaste affärerna. Då klarar man sig. Den goda medelhavsstämningen lägger sig över Arvika.

Vardagsrummet flyttar ut på stan. Kvällen blir sen. De goda mötena finns kvar. Tavernan bjuder på baklava och glass medan stjärnorna tänds. Ingen vill gå hem än på länge. Det gemensamma rummet är mitt Arvika när det är som bäst.

Om Gunnar Lidén
Gunnar Lidén gick på Solbergagymnasiet 1966-69. Tjänstgjorde som präst i Trefaldighetskyrkan 1979-1986. Sjukhuspräst på Centralsjukhuset i Karlstad före flytten till Grekland. Kyrkoherde i Athen sedan augusti 2010. Gift med Christina som är kyrkomusiker. Tillsammans arbetar de i den Skandinaviska kyrkan i Athen med tjänstgöring även på Rhodos, Kreta och i Thessaloniki. På fritiden blir det körsång och bildskapande med kamera och ritstift.


Ethel Wallberg: Bjälvern - mitt smultronställe

Vecka 5

De första åren av mitt liv tillbringade jag i Arvika. Det gör att Arvika fortfarande är hemma, om än i något mindre omfattning nu än när det fanns ett hem att återvända till.

Några ställen som har betytt mycket för mig är:
Kattviken, platsen där jag använde mina nya konståkningsskridskor för första gången. Blåslagna knän, röda kinder och stelfrusna tår. Blev aldrig någon isprinsessa – ingen annan typ av prinsessa heller, men väl en inbiten skridskoåkare. Det blev många, långa kvällar på Myravallen. Gick sällan hem innan föräldrarna hämtade hem mig när ljuset släckts. Idag är långfärdsskridsko en passion som där jag fortfarande blir röd om kinderna vid turer på Värmeln, Rinnen och inte minst Vänern.

Kalldalen var ett utflyktsmål som gällde när Snöstjärnan hägrade. Det blev många svansar på märket. Så kunde man ju låtsas åka slalom ett par åk innan det bar av hemåt. På turer till Rackstad-backen var det bra med låg fästpunkt. Jag var uppvärmd när jag kom fram. Lovikka-vantarna var som blöta säckar på händerna men kul var det att åka replift och susa utför. Inte ens backarna i Dolomiterna ger samma känsla.

Föräldrarna var engagerade i OK Jösse och hade orienteringskurser hemma i köket. Jag gick nog tre kurser innan jag började skolan. Då var jag helt säker på att orientering aldrig skulle bli något för mig. I höst hann jag med 192 av 200 trimorienteringskontroller i Karlstad. Karta och kompass kom väl till pass.

Praktik på Biblioteket hade jag i åttan. Där skulle man vara tyst vilket inte var min grej. I min litteraturcirkel diskuterar vi högt och ljudligt.

Solbergagymnasiet var stället där jag grundlade min bildning. Bildbar tycker jag fortfarande att jag är. Det var också där jag började arrangera resor och andra arrangemang, typ operation dagsverke.  En buss full med ungdomar en vecka i hytta på fjället – utan dusch och med utedass var härdande. Att få maten att räcka och att få alla i (rätt) säng var en pärs, men vi överlevde allihop.

Det har blivit många arrangemang sen dess. Mest inom ramen för mitt eget bolag som jag drivit i 28 år. Numera går resorna till golfbanor på olika ställen i Europa med maken och till diverse idrottsevenemang med hela familjen.
Domus var stället där jag hade mitt första riktiga jobb. 3,27 i timmen gjorde mig ekonomiskt oberoende. Åtminstone hade jag pengar till kläder och nöjen. Det var också stället där jag kunde vara i händelsernas centrum en hel kväll med ett glas saft och en bulle.

Den hemliga mossen där jag fortfarande plockar hjortron berättar jag inte var den ligger, men en gång för några år sedan gick jag vilse på den. Det var gott om bär och när jag skulle hem fick jag pröva tre olika ställen innan jag hittade stigen till bilen.

Bjälvern, sjön där jag lärde mig fiska. Där jag hade slangbella och där jag lärde mig skjuta med luftgevär. Där jag lärde mig ro och där jag hade en flotte. Där jag badade naken redan i maj och där jag lyssnade på Tio i topp på transistorn. Det är smultronstället i mitt Arvika.

Om Ethel Wallberg
Född och uppvuxen i Arvika
Bor i Karlstad
Utbildning i språk, ekonomi och psykoterapi
Driver Bedrift AB sedan 28 år
Har uppdrag som konsult inom personal-, organisations-, ledarutveckling
Gift, två vuxna barn
Idrottsintresserad
Aktiv motionär


Leif Höök: En av Arvikas åtta kullar – Haga

Vecka 4

Efter några varv runt i en stad med MELLANDAGSREA skrivet på skyltfönstren svängde morbror Kjell via Fallängen upp till de högsta höjderna i Haga där han nonchalant rattande plötsligt sladdade upp sin Ford Consul på en gårdsplan och sa till sina passagerare:

Här står Hagas hövding Nels Anderson, en riktig inföding och så skrattade Kjell belåtet sitt stötiga HA HA HA
De såg i strålkastarljuset mitt på gården inte bara Nels i grön overall med Thermia i rött på ryggen, utan även snö dalande stilla över en värld av tre spretiga äppelträd och en skrotad S16364 bland högar med rör och bräder, kasserade element, vedspisar och värmepannor i någon sorts Nels egen jordiska paradisordning och han hälsade med näven i luften som övergick till att dirigera Forden när Kjell parkerade vid uthuset.  

En utelampa lyste blek när Kjell slog av tändningen och de steg ur bilen, han hälsade på Nels med orden: "Det snöade inte nere i staden.
"Det är ett annat klimat här på Hagakullen, svarade Nels lika formellt som om det var hemliga lösenord de båda agenterna utbytte och frågade sedan de långhåriga pojkarna med sina arméjackor när de bockade och handhälsade: "Är ni med i hemvärnet?"
"Nej men Lottakåren, flikade morbror Kjell in och skrattade sitt HA HA HA och förklarade: "Det är syrrans pojkar, Tomas och Stefan som aldrig varit i Haga men följt med för att bli av med sina Beatlesfrisyrer och få tillbaka kanadicksnaggen
"NEEEJ", skrek pojkarna.
"Nej var rätta ordet, för barbermaskinen rök i går när jag klippte grannen Axel, globetrottern som fått så djävla tjockt hår i Sibirien. Han ville bli fin till nyår och 45 årsjubileet av Hagas överlämnande", sa Nels till pojkarna som märkbart lättade slängde rätt sina långa luggar innan Hagas hövding öppnade dörren, lovade varm glögg och började en föreläsning med torr speakerröst medan de gick in i hallen.

"Nu är ni i Haga, den högsta och förnämsta av de åtta kullar som stan är byggd på, en mer än antikens Rom och Hagakullen överlämnade vi den 1 januari 1921. I nyårskvällen marscherade 1 700 nöjda Hagabor med facklor i händerna från Hagaskolan, längs Kyrkogatan ner till stadens torg för att med musik och högtidstal officiellt överlämna vår älskade kulle i utbyte mot att bli stadsbor, få stenlagda gator och trottoarer med gatljus, eget vattentorn och avloppsnät".
Men motståndet var stort bland stadsborna, 1915 skrev de i lokaltidningen: Vid stadens västra gräns har ett tämligen oordnat samhälle uppstått, Haga. Där bo bråkstakar och sabotörer i redan fallfärdiga hus, utplacerade lite hur som helst utan stadsplan och byggordning

Haga var den sydvästra delen av hemmanet Solberga och hade 1885 mest hagar av trädgårdsodlingar närmast Kyrkogatan. Norrut var mer fur på berg och nästan bara Olle Rökares stuga fram till ungefär 1895, då började uppfinningsrika nybyggare flytta hit från trånga lägenheter i stan och från landsbygden kom folk för bättre lön på industrierna som skrek efter arbetskraft. Så 1905 bodde det plötsligt 585 personer i 60 bostadshus och ..."The Who", sa Stefan uttråkad. "My, my generation baby", visksjöng Tomas.


Aina Bergvall: Kanske handlar det om vatten?

Vecka 3

Kanske handlar det i grund och botten mest om vatten.
Vatten, denna livsnödvändighet, i ädlaste form, med om inte direkt vackra så i alla fall väldigt speciella namn: Glafsfjorden, Racken, Värmeln.

Det är vid de där vattnen vi i Arvikatrakten växer upp, det är i och på vattnet vi plaskleker, vi simmar, vi kavar runt på skridskor, vi ror, vi paddlar, vi kanske rent av seglar.

Inte behöver vi gå törstiga heller – sjövattnet som omger oss är klart drickbart, en erfarenhet som stugboende från Karlstad gjorde den sommaren när deras från staden, i tung plastdunk medhavda, kranvatten i en undersökning befanns vara av sämre kvalitet än det som skvalpade alldeles naturligt runt badberget vid Värmeln …

Vatten är inte bara nödvändigt, det är vackert också.
Vackert att fästa blicken på, från stranden, balkongen, parksoffan. Den som slår sig ned på rätt vald bänk i Pergolan i stadsparken ser blänket från det som en gång var en fullbelagd småbåtshamn på sommaren, isbana på vintern.

Hungriga gäster på Olssons brygga kan titta ut över små ettriga vita gäss på Kyrkvikens vågor. Besökare på Gammelvâla i Brunskog kan svalka tårna vid sjökanten eller ta en båttur på Värmeln. Ingestrand bjuder på vykort över sjön vare sig man hyr stuga, tältar, spelar minigolf eller bara tar en korv. Och Racken runt är en tur man gärna rekommenderar till den bilburne, oavsett årstid.

Vem insåg först hur vackert värmländskt vatten är och gjorde det till poesi? Kan det ha varit Gustaf Fröding?
"Klar låg himlen över viken …" skaldade han och beskrev vyn han såg från toften där han satt i roddbåten nedanför Brunskogs kyrka. Och kanske var det samma vik som han hyllade som vackrast i världen där strålarnes kyssar glödde på vilande vänlig våg.

På Rackstadmuséet finns många bevis för att den berömda konstnärskolonin uppskattade det våta elementet. Få har väl som Gustaf Fjaestad lyckats återge solglittret i vattenytan en sommardag. Fritz Lindström fångade kvällsljuset över sjön i sin klassiska målning Elden. Det är rofyllt, lugnt, varmt, medan skymningen tätnar och vattnet mörknar.

Hemma vid badviken i Värmskog uppstod en gång för några år sedan en smärre dispyt om vatten. En i sällskapet ville, märkligt nog, absolut inte ta någon simtur. Det ogillades starkt av en av de närvarande damerna som, i tämligen irriterat tonfall, sa:
- Klart du ska bada, jag badar vareviga dag så här års, det har jag gjort i femti år och vattnet i den här sjön är rena skönhetsmedlet!
Svaret kom blixtsnabbt:
- Jaså, är det? Varför syns det inte på dej då?

Skönhetsmedel? Jo, på sätt och vis. Skönt att umgås med. Naturskönt. För kanske handlar allt i grund och botten mest om vatten. Grunda vatten bör förstås ingen dyka i, men för den som vill gå till botten med saken är det bara att hoppa. Och väl nere i det våta hittar man definitivt ett starkt skäl till varför Arvika och Värmland är så älskansvärt som det är. Jag tror det är vattnet. I grund och botten.

Om Aina Bergvall
Journalist och författare. Började journalistbanan på Arvika Nyheter, men har varit anställd vid Sveriges television i 40 år som nyhetsredaktör, utrikeskorrespondent, producent och för närvarande redaktör för ”Sverker rakt på” i TV2. Bloggar sedan 2004 som Klimakteriehäxan. 2008 kom boken med samma namn.


Eva Thorstensson Landin: Att börja i stan

Vecka 2

Att börja i stan hette det när ”bonnongera” började högstadiet, för min del Esplanadskolan. Det var första steget ut i den stora världen. Innan dess var bussturerna mellan Vikene och Arvika kontakten med stan. Problemet var att i Bålgårdskurvorna rann saliven till i munnen, magen vände sig och grusvägen där mamma bad busschauffören stanna så jag fick gå ur och spy blev min sinnebild för Helvetet. Himmelriket, däremot, var Bohlins café efter tandläkarbesöket i väntan på bussen hem. Jag valde länge i glasdisken en bananbakelse eller en teboll, en semla om det var den tiden, för det var tider då de inte gick att köpa före fettisdagen. Och så satte jag mig tillrätta på den galonklädda stolen med de nötta armstöden och njöt av att vara i stan och kände hur mysigt det var att sitta där med mamma och titta på alla människor som kom och gick. Bussresan var för längesedan glömd och hemresan förträngd.

Och många år senare kom dagen då jag skulle få börja i stan.  Att komma som ”bonnonge” till stan var första steget mot att bli stor, att börja högstadiet och att bli tonåring. Och det var i stan man skulle hitta det som var spännande. Och lyckligtvis var den nya raka 61,an byggd så jag slapp spy i dikena. Ja nu menar jag förstås den som idag kallas den gamla vägen, så detta utspelades med andra ord, för mycket längesedan.

Att ”bonnskolan” Esplanad hade lägre status än stadsskolan som hette Central, det var sånt alla bara visste. Det fanns ett glapp mellan stad och land som jag faktiskt tror, lever kvar.

Konstiga kommentarer om bönder och gummistövlar och skog och från andra hållet lika konstiga föreställningar om märkvärdigheter i stan och högfärd kanske. Det var sånt som surrade i luften då.
Och per automatik blev ”bönnera” nån sorts ”raggare” eller som man säger idag ”bilburen ungdom”. Och vi tänkte: Men hur ska vi ta oss till Kocki?  Hur ska vi ta oss till Sporthallen på lördagsdansen? Hur ska vi ta oss till Folkets Park? Det är klart man var bilburen! Och körkortet var friheten konkretiserad och bilen ett andra hem med stereoanläggning och färgat fårskinn från Arvikamarten.  Och jag minns än hur det var, att för första gången sätta nyckeln i låset, vrida om, se instrumentbelysningen tändas, knäppa på radion, lägga i backen, ettan och så ut på 61, an i farsans mörkgröna Amazon, ensam, fri, på väg till stan.

Jag gillar fortfarande att sätta mig i bilen, gärna ensam, lite musik eller radioprat som sällskap, och så kan jag ta mig vart jag vill. Nu åker jag gärna ut från stan, till skogen, till den riktiga storskogen i Brunskog, Glava, eller Koppom. Och nya gummistövlar har jag köpt och i stan bor jag.  Och bilburen är jag fortfarande. Miljövän vill jag nog kalla mig också, trots allt.

Och vore jag riktigt ung idag så kanske jag vore en av dem som tillbringade helgerna i en vrålande gammal Volvo med en baslåda som kostar mer än själva bilen. Kanske bara för att alla tanterna i stan skulle förfasa sig? Inte för att jag gillar baslådor idag.
Men det är en helt annan sak.

Om Eva Thorstensson Landin
Författare, frilansjournalist, filmare. Med rötter i Brunskog, bor nu i Arvika. Har givit ut sju böcker, den senaste en nyutgåva av debutboken Ett år med Liv som gavs ut första gången1984.

Har varit medproducent till tre filmer tillsammans med maken Kjell Landin och fotografen Bo- Lennart Olsson. Ett filmteam som nyligen mottagit stipendium för en ny film som ska heta Astrid i Ängen och som förväntas blir klar våren 2011.

Eva Thorstensson Landin medverkar även med program och betraktelser i Sveriges Radio, i P1 såväl som P4.

Fick Arvika kommuns kulturpris år 2000 ”För konstnärlig och kulturell gärning av betydande omfattning” (ur motiveringen).


Jan Nordenberg: När tiden står stilla

Vecka 1  

Oavsett var och när vi möttes fanns det alltid plats och tid för samtal och för nya spännande tankar. Och det var denne märklige man – med ett försprång på över fyra decennier i tiden – som alltid stod för de djärvaste funderingarna, för de oväntade reflektionerna.

Den insikten kom som starkast till mig när jag emellanåt upptäckte att vi blivit stående halvvägs ut i gatan i våra diskussioner.

Under mina första 46 år här på jorden fanns han till för mig och för många andra. Rak som en fura, lång och ståtlig, med en vänlighet och omtänksamhet som alltid tycktes utgå från hans leende och den småbusiga glimten i ögonen. En glimt som han behöll in i de sista åren här i livet.

När man som han ofta steg upp extra tidigt varje morgon för att hinna lyssna till fåglarna, fånga morgonen innan en dags fabriksjobb, då lärde jag mig att förstå de värden som finns i att "bara" vara människa och att alltid leva i nuet.

Öppenheten inför det som kommer i ens väg var också något som präglade denne unike man. 75 år gammal tog han del av meditationens grunder, öppet och utan förbehåll. Men för mig var det snarare så att han tillförde studiecirkeln nya aspekter på hur man skapar balans i sitt eget liv.

Vägen dit var lika besvärlig för honom som för alla andra, men med den skillnaden att han alltid tog kommandot över sitt liv. När pipan och tobaken styrde hans dag, då lade han undan dem för gott.

I 50 år tillbringade han sin arbetsdag på verkstadsgolvet med den plikttrogenhet som präglade hans generation. Men han gjorde mer än att bara finnas på jobbet, hans tekniska och matematiska sinne gav ytterligare dimensioner åt en arbetsinsats, som också blev till hjälp för andra.

Yrkesstoltheten och talangen gjorde att han löste problemen, som de som haft förmånen att få en bättre utbildning inte mäktade med. Det fanns en tid då han, med enbart sjuårig folkskola, undervisade i matematik på aftonskolan.

Hans ögon glittrade dock alltid lika vänligt när han försatte mig i olösliga situationer, men tröstade med orden "att åren talade till min fördel".

Så att försöka "räkna bort" denne man i ett schackparti, det var dömt att misslyckas, vilket jag lärde mig gång efter annan. Det var först när vi införde spel på tid, som jag närmade mig något som kunde liknas vid remi.

Hans ögon glittrade dock alltid lika vänligt när han försatte mig i olösliga situationer, men tröstade med orden "att åren talade till min fördel".

Det finns alltid en tid i våra liv, när just tiden tycks stå stilla och allt är som det alltid har varit. Först efteråt inser vi att så är det ju aldrig.

När denne rakryggade man insjuknade under sina sista år kunde vi inte längre tala med varann som förr. Det var inte bara ett samtal som bröts, det var också en smärtsam bekräftelse på att tiden också kan ta i från oss både trygghet och pondus.

Att i en gammal väns ögon se glimten, glittret och tårarna som talar om att "jag förstår vad du säger", men samtidigt inse att hans ord inte längre finner någon väg ut, gjorde mig tafatt och tyst.

Men han hade också lärt mig att även detta är en del av våra liv. I minnet står vi, jag och min farbror Arnold, ändå alltid vid en trottoarkant, i ett samtal utan slut.

Sidansvarig:

Sidan uppdaterad: 2015-02-02
Mer information